Jag uttalade mig igår (16/8) kritiskt mot en rapport (Nätneutralitet för Sverige) som PWC lämnat till Näringsdepartementet. Flera personer har hållit med mig, men samtidigt har flera personer undrat vad jag egentligen menar, och hur sjutton jag kan be om reglering.
Låt mig förklara. Först med en bakgrund till accessmarknaden i Sverige.
I Sverige är det ganska bra kvalitet på den Internetaccess som säljs. Konsumenter är vana vid att kunna komma åt de tjänster de önskar via den Internetaccess de har. Däremot är det inte Internetaccess som säljs. Istället säljs bredband, mobilt bredband, mobilt bredband fri, mobilt bredband start och en mängd andra olika produkter. Notera att ordet Internet inte finns med i de produktnamnen. Det första problemet är därför att konsumenten inte vet vad de får. I PWC-rapporten talas det om att de som tillfrågats håller med om att transparensen är det viktigaste, och det håller jag med om, men idag är inte transparensen god. Det går inte för en konsument att veta vad som skiljer mellan de olika produkter som finns.
Nästa pilsner har att göra med hur bredband och Internetaccess säljs. Det pågår en enormt stark lobbying från Stadsnätsföreningen, senast i en ny rapport, där de argumenterar för en ganska trasig modell. En modell där ett s.k. Stadsnät ska genom att få ett monopol garantera öppenhet. Men i praktiken blir resultatet inte öppet alls. Inte öppet i form av att ge konsumenten valmöjligheter. Istället sker förhandlingar mellan Stadsnätet och t.ex. en kommun, fastighetsägare eller annan part. Denna förhandling, där konsumenten inte är inblandad, ger Stadsnätet privilegiet att för ganska lång framtid bestämma vilka tjänster som konsumenter kan välja mellan. Konsumenten är alltså inte med i förhandling om vilket Stadsnät som de ska köpa tjänst av, och efter etablering av Stadsnätet kan konsumenten enbart välja bland de tjänsteleverantörer som lyckats komma överens med Stadsnätet om att få erbjuda tjänster till Stadsnätets slutkunder.
Om vi återgår till PWC rapport så är det för mig förbluffande att PWC använder KTIB som representant för slutanvändarna. KTIB är ingen slutanvändarorganisation. Det är en grupp skapad på initiativ av PTS, ägs av IT&Telekomföretagen, med representanter från operatörerna i Sverige. Och idén är att operatörerna genom sin kontakt med deras kunder skall framföra och diskutera hur marknaden fungerar i Sverige. Denna del fungerar bra. Det är inget fel med det KTIB gör, men, det är ingen organisation som kan representera slutkunder.
En annan del av PWC rapport som jag är förvånad över är att PWC verkar vara nöjda med att komma fram till att marknadens aktörer (de som intervjuvats) inte ens såg något behov av branchöverenskommelser. Självklart är inte det önskvärt då det skulle minska möjlighet för operatörer att sälja produkter under egna namn. Märk väl att detta egentligen är i motsatsförhållande till marknadens medhåll att transparens är viktig, och framför allt viktigare än reglering (en slutsats jag håller med om).
Marknaden håller alltså med om att man ska ha ökad transparens, och därmed ge ökad möjlighet till konsument att välja, men samtidigt vill man inte ens ha branchöverenskommelser, och man kämpar genom främst SSNF för lokala monopol där etablering av dessa samt urval av tjänsteleverantörer sker utan att slutkunder är inblandade.
Och detta skriver PWC ingenting om alls.
Man skriver heller ingenting om det ökade intresse från Näringsdepartementet vad gäller valfrihet och konkurrens. Och jämför inte på något sätt om de politiska visioner som presenterats matchar det som marknadens aktörer idag gör. Det är enbart med hjälp av sådana jämförelser som man ser om reglering eller styrning behövs. För det är skillnaden mellan politiska visioner (som ju ska representera synen av vilken marknad vi ska ha i Sverige) och vad som händer som bestämmer vilken ev. styrning som behövs.
Slutligen skriver inte PWC något om den urholkning av den öppna Internetaccess som redan idag sker. Det syns inte i rapporten om PWC ens bett om (teknisk) information om vilken typ av prioritering, blockering etc som sker, och utgående från denna information drar slutsatser om det är problem i Sverige eller inte. När jag frågar operatörer så säger de att mängden prioritering som sker har ökat. Antagligen (min gissning) i samband med ökningen av olika fantasieggande namn på produkter som säljs. Men är några av dessa prioriteringar av ondo? Jag vet inte. PWC vet uppenbarligen inte heller.
PTS skrev en bra rapport om allt detta 2009, och det hade varit mycket bättre om PWC hade utgått från den.
Vad vi behöver i Sverige är dessa saker, och jag kommer försöka förklara varför:
- Definition av Internetaccess - Detta kan och bör göras i form av en branchöverenskommelse. Det innebär inte att operatörer måste sluta sälja sina produkter med olika fantasieggande namn, utan det ska istället hjälpa konsumenten att veta att vissa av tjänsterna minst uppfyller kraven på Internetaccess.
- Definition av svartfiber som produkt - Starkare styrning vad gäller möjlighet att köpa svartfiber som produkt på grossistmarknaden. Speciellt skall en part som äger svartfiber och samtidigt tillhandahåller tjänster högre upp i värdekedjan visa explicit att de säljer grossistprodukten till samma villkor till sig själv som konkurrenter.
- Förhindra Stadsnätens monopol - Speciellt får det inte vara som så att ett s.k. Stadsnät får monopol vad gäller möjlighet att välja vilka tjänster som slutkund ska kunna köpa. Slutkund är ändå ute efter Internetaccess, och ett Stadsnät är egentligen ingenting annat än en Internetleverantör som ger möjlighet att välja transitoperatör.
- Sluta prata om lokala tjänsteleverantörer - Anledningen är helt enkelt att alla tjänster idag, utom möjligen TV, går att komma åt med hjälp av en bra Internetaccess och då slutkund ändå vill komma åt tjänster varifrån som helst, när som helst och på vilket sätt de vill (sagt både av Messing och Torstensson), så är detta med lokala tjänster en kvarleva från förra årtusendet. TV över Internet är dessutom problematiskt att leverera på ett sätt som kan konkurrera med kabel-tv (inklusive IP-baserad kabel-tv), marksänd tv och satellit.
Det är så enkelt som att vi för att uppnå det mål som satts upp, 100Mbps år 2020 till 90% av hushållen i Sverige, måste koncentrera oss på att bygga Internetaccess. Se till att det finns valfrihet för konsumenten. Maximera antalet Internetleverantörer som slutkund kan välja på. Dessa ska alla kunna hyra svartfiber. En del kanske, på så sätt som Stadsnät idag gör, hanterar virtuella operatörer – precis som mobiloperatörerna gör.
Inget bredband. Inget bredband fri. Inget bredband start. Inget tjolahopp. Inget plong och pling. Det är Internetaccess som behövs. Att detta som sades redan av IT-Kommissionen för nu mer än 10 år sedan uppenbarligen är något som anses vara ett farligt påstående är för mig ett av de största problemen vi har. Jag försökte i ett möte med Bredbandsforum få en överenskommelse i rummet att Internetaccess var det mål vi kunde vara överens om att vi ville uppnå. Men det gick inte. Man vågade inte. Eller ville inte, för man vill inte sälja Internetaccess till konsument. Man vill inte ge slutkonsument makt.
Och inte sa PWC det i sin rapport heller.
Och det för mig implicerar att styrning behövs.