I Sverige liksom i många andra länder pågår digitaliseringen för fullt. Sverige har sedan industrialiseringens dagar i slutet av 1800-talet arbetat för att effektivisera samhället med hjälp av teknologi och det är ingen skillnad nu. Det glest befolkade landet som vi har ställer krav, men ger också enorma möjligheter till förändring. För att öka landets konkurrenskraft måste produktiviteten ökas, och det enklaste sättet att öka produktiviteten är att tillföra teknologi.
Att på det sättet försöka öka produktiviteten ställer dock krav på hur man gör det. Om man enbart it-fierar existerande processer blir ökningen marginell. Som om man ger anställda bättre arbetsmiljö, längre semester och liknande. Alla viktiga saker. Men, vill man ta ett språng framåt måste man arbeta på ett annat sätt. Man måste förändra de processer man har på det sätt som är möjligt tack vare it-verktygens tillkomst.
Det är alltså processförändringar som ökar effektiviteten. Inte att göra saker på ett annat sätt. Att bara lägga till it-verktyg kan tvärtom istället göra processerna mer ineffektiva eftersom det redan under många effektiviserats gällande hur man implementerar en process.
Det är inte effektiviseringen av en process som tillägg av it-verktyg hjälper till med, det är att göra en processförändring.
Men sådana förändringar har vi försökt göra under många år, så vad är det som gör just dagens förändring så speciell? Jo, det är återigen två olika tekniska möjligheter som framkommer samtidigt.
Den första är att digitalisera saker. Allt från dokument, texter och bilder till musik, rörliga bilder och tredimensionella objekt. Lukt och smak är fortfarande två sinnen som vi inte sett genombrott på, men det kommer också, det är jag säker på. Att kunna transformera information är specifikt det som slagit genom stort sedan 1970-talet när skrivautomaterna såg dagens ljus.
Den andra är Internet, att kunna flytta data, och det utan att det i praktiken är olika kostnader baserat på avstånd. Att det går att flytta data inte bara mellan Nässjö och Jönköping, utan också hela vägen till Melbourne är en s.k. stor grej.
Om man sedan kombinerar dessa två, då får vi något som är minst lika revolutionerande som när vi fick järnväg och dynamit samtidigt. Att bygga järnväg utan att kunna spränga på ett effektivt och säkert sätt var synnerligen vanskligt, dyrt och ineffektivt. Dynamitens framgång…tja, det behöver jag inte tala mycket om.
Internet och digitalisering, två förändringar, uppfinningar kan man kalla det, som tillsammans ger möjlighet till den förändring av processer som är synnerligen viktig för samhället. Men effektiviseringen sker alltså bara om det är förändringen av processen som driver behovet och hur man gör implementationen. Det ser man också i tidningen mest varje dag. Om it-avdelningen försöker tillföra it-verktyg för att underlätta något steg i en process kan det gå allt ifrån hyfsat (så momentana arbetsmoment försvinner) till riktigt uselt. Eller på ren svenska, alltför många it-fieringar går åt skogen. Det är f.ö. också vad Jonas Söderström skriver i sin bok Jävla Skitsystem som jag varmt rekommenderar.
Förändringar ska därför drivas av verksamhetsansvarig. Den som har som krav på sig att leverera något. Krav på att något ska levereras. Men för den delen inte hur det ska produceras. Om hur-frågan är för begränsad och inte ger utrymme för innovation, då har vi ett annat problem, men det är en helt annan diskussion. Därför ska inte personer som jag driva förändringar i processer. Det är samma gamla processägare som skall göra förändringen. Men det är jobbigt för stora förändringar ställer krav på att planera för allt från att flytta till en annorlunda lokal till att man måste göra stora personalförändringar. Ofta nedskärningar i en del av organisationen och nyanställningar i andra. Vilket till viss del pga de oerhört trygga anställningsvillkor vi har i Sverige gör dessa förändringar svåra och jobbiga, men absolut inte omöjliga.
Jag har därför väntat länge på att Regeringen på allvar började prata om en Digitalisering av samhället. Vi skrev om det i Regeringens IT-Politiska Strategigrupp i vår slutrapport Politik för IT-Samhället (och tidigare rapporter) där vi beskrev att samhället gick från synen på hemmet är min borg till Sverige i världen med de två rörelserna Svenskar i världen (dvs att de som anser sig tillhöra Sverige kommer kräva samma support oavsett var de är i världen) och Sverige som mötesplats (dvs att Sverige som geografiskt område måste vara attraktivt att mötas på, etablera sig i och flytta till.
Nu har Regeringen gjort det. Inte bara har det inrättats ett Digitaliseringsråd, utan enheten ansvarig för IT-Politisk på Näringsdepartementet heter numer Digitaliseringsenheten. Att detta råd finns är bra, och jag hoppas de kan angripa de olika problem i har i samhället. Jag är lite pessimistisk dock då det inom Regeringskansliet enligt mig inte är tydligt man förstår att det just är en förändring av existerande processer som skall göras, inte tillägg av IT till existerande processer. Nytt: Regeringen släppte den 17:e maj 2017 en digitaliseringsstrategi, För ett hållbart digitaliserat Sverige – en digitaliseringsstrategi, som understryker det jag försöker förklara i denna text.
Men det största problemet ser jag inte där, utan att som jag tidigare nämnt ser behov av både effektiv digitalisering och effektivt internet så att de två krafterna kan samverka. Man ser naturligtvis att det som Regeringen kallar Digitalisering är mer Digitalisering av Samhället än den tekniska syn på termen som jag har, men om man ser på sammansättningen av Digitaliseringsrådet och andra grupperingar är det just den delmängd av digitalisering av samhället som jag kallar digitalisering av information och materiel som man fokuserar på. Och fokusering är bra.
Men Internetaccess då, eller bredband som det kallas? Är jag inte ledsen att det inte är lika inkluderat som under tidigare regeringar? Naturligtvis är jag det. Självklart tycker jag mina frågor är viktigast. Precis som alla tycker deras häst är den vackraste och snabbaste. Även om den visar sig sedan inte vara det.
Problemet är att bredbandsutbyggnaden är som vi bestämde på 1980-talet primärt driven av marknadsekonomiska krafter. Visst, det finns kommunala och annars offentlig verksamhet som deltar i bredbandsutbyggnaden men de är tvungna att göra det på marknadsmässiga villkor. Marknadskrafter driver, och marknadskrafter skall hållas under kontroll med subventioner och tillsyn där det så behövs. Och det gör det. Oj oj oj vad det behövs. Det är rena rama vilda västern där ute. Och alla klagar på alla. Ingen är nöjd. Samarbete? Not so much.
Jovisst, det finns olika grupperingar där ute, som SSNF, IT&Telekomföretagen, SKL, SOF, Bredbandsforum m.fl. men var och en är ganska tydligt dominerat av en viss affärsmodell. Vi har privata och offentliga aktörer som båda verkar inom sina regelverk och krav från sina ägare (och motsvarande). En tillsyn som är begränsad av direktiv och förordningar från Bryssel och ett tänk i branschen som alltför ofta tror vi fortfarande lever på tiden då Televerket hade anställda som körde omkring i orangefärgade bilar. Se bara på diskussioner om hur man bygger robust telekommunikation, och då speciellt utredningen Kommunikation för vår gemensamma säkerhet (Ds 2017:7) som t.ex. Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien yttrade sig om.
Kan vi göra något åt detta då? Nja, kanske. Vi vet sedan 1990-talet att det är oerhört svårt för reglering och tillsyn att komma ikapp. Det är nog omöjligt. Marknadsekonomin ångar på och det byggs fibernät över hela landet. Inte på bra sätt överallt, inte på för konsumenten bra sätt, inte på för marknadsekonomi och konkurrens bra sätt, och inte heller framtidssäkert. Ibland rent ut sagt på ett skitdåligt sätt. Men vad kan vi göra? Inte mycket mer än att fokusera på målet. Det vore bra om vi kunde försöka få en bra målbild, och sedan att var och en verkligen försöker gå i den riktningen. Inte hand i hand hela vägen, och vissa kommer köra i diket några gånger. Att som Konkurrensverket slumpvis driva vissa fall till domstol men inte andra är förvirrande, men det får vi acceptera. Att vissa kommuner agerar med egen verksamhet på ett sätt, medan andra gör på annat sätt, och SKL inte säger mycket, det får vi acceptera. Att vissa privata bolag är tekniskt kompetenta medan andra skulle behöva gå i skolan lite, det får vi acceptera. Att vissa argumenterar som om deras affärsmodell är den enda gällande när det i själva verket finns flera olika, det får vi acceptera.
För mig finns det bara två saker som är del av det långsiktiga målet:
- Ett robust fibernät i Sverige som alla har möjlighet att hyra in sig på enligt icke-diskriminerande villkor – och det inte bara på sträckor mellan två punkter utan även till fastigheter.
- En öppen Internetaccess för alla företag, organisationer och enskilda som ger möjlighet till konkurrens och innovation på tjänstenivå – förutom hur man producerar denna Internetaccess naturligtvis.
Om detta sedan implementeras på ena eller andra sättet behöver vi prata om, men jag vill att detta skall vara möjligt att utveckla vidare. Tyvärr ser vi inte dessa två punkter som fokus idag. Fokus är att på att bygga något som ofta kallas bredband, och det kan man diskutera vad det är. Speciellt om man ser sig omkring i Sverige varierar det tämligen mycket. Och eftersom vi är i en marknadsekonomi är antal färgglada presentationer många.
Som alla de som försöker sälja fiberaccess till fastighetsägare genom att tala om vilka tjänster man kan köpa? När det finns krav på att den fiber som installeras ska kunna användas av alla enligt icke-diskriminerande villkor, i varje fall där stöd utgått. Eller de som kräver massiva delinvesteringar från tredje part utan att för den delen ge varken delägarskap eller kontroll.
Men det är ok. Liksom att jag anser Regeringen just nu bara fokuserar på Digitalisering, och har glömt Internet, just nu i varje fall.
För Internet i Sverige fungerar inte så bra som de som jobbar med digitalisering förväntar sig. Tro mig, robustheten är inte vad den borde vara, och öppenheten, och… Ja du, det finns mycket att göra.
Men att Regeringen har ett Digitaliseringsråd, som nu ska få ett kansli på PTS. Det är lysande. Fortsätt så, fortsätt ställ krav på och arbeta med verksamhets- och samhällsförändring.
Glöm inte kräva väl fungerande Internetaccess bara, som i sin tur kräver tillgång på svartfiber som grossistprodukt. Överallt. Ja, verkligen överallt.