Nationaldagen 2019

Jag bjöds in att vara huvudtalare vid nationaldagsfirandet vid Lövängen i Lövestad. Här är det som jag sa:

Kära bybor, kära långväga gäster, från Vanstad, Eggelstad och kanske till och med så långt bortifrån som Sjöbo, Malmö, Damaskus och San Diego.

Jag är så glad att vår by frodas så bra. När jag flyttade hit från Stockholm för nästan tjugo år sedan var det en by på dåligt humör. Affärer stängdes, folk flyttade härifrån. Och det slutade inte där. Banken la ner sitt kontor, bankomaten försvann och likaså läkarmottagningen och Lokalföreningen.

Lövestad hade kunnat tyna bort i tystnad och bli en förort till Vanstad. Inget ont om förorter, men även om man reser för att arbeta, handla och ha roligt finns det behov av lokal gemenskap i förorten där man bor.

Därför mitt i denna misär kände jag det som inte bara nödvändigt utan mitt ansvar som nyinflyttad att aktivera mig i de föreningar och organisationer som finns omkring oss, och det har jag sedan fortsatt med även om vilka föreningar jag är aktiv i har ändrats över tiden.

Tyvärr har de senaste tio femton åren klimatet i samhället förändrats. Och det inte bara i Sverige utan över hela världen. Politiken ändras i Ungern, USA, Storbritannien, Kina och Ryssland. Rysslands annektering av Krim och operationer i Ukraina liksom brexit är kanske de tydligaste tecknen på att saker händer. Men det finns också i öppna källor rapporter om allt från påverkansoperationer på valsystem till stöd för organisationer som lite förenklat stör ordningen i samhället.

Varför gör man det? Tja, återigen lite förenklat finns det intresse hos vissa att skapa irritation och hat mellan grupper av personer. Och vi har sett det förut. När fascismen spreds över Europa använde man samma metoder för att nå sitt mål, att kontrollera ett samhälle. En kontroll genom söndring. Redan 500 år innan kristus skrev Sun Tzu om denna typ av kontroll i “krigskonsten” som för övrigt skrevs på bambustickor – något för förra årets talare Emil att hitta och ha i sin affär? Man behöver alltså inte marschera in med soldater och inta områden för att kontrollera dem.

Vi har sett det i Italien och Tyskland. Vi ser tendenser i Indien, Myanmar, Ungern, Turkiet, USA och även här i Sverige.

Men vad är det jag pratar om?

Jo, det första steget är att koka ihop historier om att “det vad bättre förr”. Historier där man blandar ihop vad som hänt och händer i samhället med vad som hänt och händer oss individer. Många av oss individer har fått det sämre. Vi blir sjuka, vi separerar, vi går i pension, platsar inte längre i fotbollslaget. Det finns många anledningar. Många så enkla som att vi blir äldre. Där det är korrekt det var bättre förr. Men kan vi skruva tillbaka klockan?

Denna fokusering på individen speglas sedan i beskrivningen av samhället och att även det ska ha försämrats. Men precis som vi kan fråga oss om vi kan vrida tillbaka klockan för oss individer måste vi fråga oss om vi kan vrida tillbaka klockan för samhället.

Det spelar däremot ingen roll om det går att resa i en tidsmaskin eller inte. Det räcker med att historien blir en myt som man sedan bygger vidare på, och man säger detta bättre samhälle har raserats av liberaler, feminister och invandrare. Man skapar känslor av nostalgi ihop med en längtan efter ett samhälle där individer är indelade i grupper, ett traditionellt samhälle, ett patriarkat. Man pekar på brister, att landet håller på att gå under.

Ledaren uttrycker sig som en fadersfigur, den som ska lyckas åstadkomma vad som behövs för att man ska återgå till hur samhället var förr, och därmed ska inte bara samhället utan även individen få det bättre. Så länge han är vid makten kommer allt vara ok.

Andra steget, när man har det mytiska förflutna som mål, och slagit fast att landet håller på att gå under behövs nästa ingrediens, söndring. Mellan tyskar och judar, mellan muslimer och hinduer, innevånare och invandrare, vita och färgade. Oavsett vad så vinner fascismen på att ställa grupper mot varandra. Tyskarna sa judar var värdelösa. Rohingyas i Myanmar anses vara kriminella och våldtäktsmän. I USA är det mexikaner som tar alla jobb och tar med sig narkotika in i landet. Detta ska inte blandas ihop med situationer där olika individer har olika politiska åsikter, att man har olika åsikt om hur effektiva olika medel är vad gäller att nå samma mål, eller ens vilka mål som är viktigast.

När man lyckats söndra samhället är det enklare att härska. Man är den utpekade ledaren som kan leda.

I tredje steget attackerar man sanningen, med propaganda. Speciellt med antiintellektuella mycket förenklade påståenden. I USA använder presidenten förenklade uttalande som “fake news” istället för att bemöta faktabaserade påståenden. Man måste kunna bemöta fakta med fakta. Sanning är en grundbult i en demokrati, medan det i fascismen är ett hot. Enligt fascismen ska ska inte bara myterna beskrivas med ledarens egna ord utan likaså ska nutiden beskrivas i väl valda ord som passar ledaren.

En persons version av sanning är inte sanning.

Detta skapar en grogrund för konspirationsteorier. Vi ser dessa genom allt från attacker om vilka grupper Soros leder, att EU och FN är vänsterorganisationer via initiativ om anti-vaccinering och Strålskyddsstyrelsen till trollfabriker i Sankt Petersburg.

När sanningen attackeras och lögner härjar fritt, då förloras möjligheten att enas om vad som är sant, och det älskar dessa människor. Då kan inte beslut tas, och slutligen blir ledning i kommun, region, regering och riksdag handlingsförlamad. I det läget är det bara ledaren som kan leda massorna, och eftersom ingen längre vet vad som är sant kan ledaren genomföra vilka beslut som helst. Inklusive att förtrycka eller till och med förinta sina fiender.

Jag vill inte ha ett sådant samhälle. Vi har på jorden testat detta för många gånger redan. Det fungerar inte. Vi måste ha ett inkluderande samhälle. Där vi först kan komma överens om ramverk inom vilket länder, företag och organisationer kan verka. Vi behöver en förutsägbar regelbaserad världsordning. En inkluderande demokratisk ordning där vi alla med olika politiska åsikter kan leva tillsammans och vara överens om vad sanningen är, där vi respekterar varandra.

Men för att komma dit från den enligt mig farliga värld vi just nu är måste vi börja i det lokala. I byn. I gemenskapen. Och därför känner jag mig enormt hedrad att ha blivit inbjuden att prata om detta som oroar mig ganska mycket. Men som samtidigt stärker mig i att vi gör rätt i vår by, och anledning att jag i år för andra året i rad är ansvarig för säkerhet vid den stora Prideparaden i Stockholm. Lövestad har visat det går och att vi kan. Vi kan ha en varm bygemenskap och genom att tillsammans sprida denna inte bara i byn utan vidare ut i världen kan vi vända den just nu negativa förändring vi har i samhället till något annat.

Lövestad blev ingen förort till Vanstad, och inte heller till Sjöbo. Lövestad har under dessa nästan tjugo år jag bott här blivit en växande förort till Öresundsregionen.

Jag är lycklig att leva i ett land folk flyr till och inte i ett land folk flyr från. Låt oss fortsätta ha det så.

Tack!

Låt oss hurra för Sverige!

Hipp hipp, hurra, hurra, hurra!